Naturliga pärlor
Naturliga pärlor är pärlor som naturen skapat helt på egen hand. De finns både i salt- och sötvatten.

En mussla eller ett ostron silar vatten ut och in hela tiden för att få näring. Ibland sugs främmande föremål med in i musslan/ostronet. Oftast silas det ut automatiskt men om det inte gör det så försvarar sig musslan/ostronet mot inkräktaren med att göra den mindre störande genom att täcka den med pärlemor. På det viset blir det möjligt för musslan/ostronet att leva vidare med inkräktaren kvar inne i sig. Ofta pratas det om att det är ett sandkorn som är inkräktaren och bildar en pärla men mer vanligt är att det är en bit skal, ett litet dött kräftdjur, korall eller ben.

Människan har i urminnes tider samlat på och värdesatt och handlat med naturliga pärlor och det runt om i hela värden, Indien och arabländerna i synnerhet. Det finns mycket skrivet om hur mycket man uppskattade pärlor och för vilka otroliga priser en ovanligt vacker pärla kunde säljas. För att hitta en vacker pärla behöver man leta igenom tusentals ostron. Man hade inga hjälpmedel utan dök ner med korgar och plockade ostronen från botten. Det var bara kungligheter och mycket rika personer som hade råd att bära pärlor som smycken.

Romartiden var en höjdpunkt för pärlor som värderades mycket högt och fanns i förhållandevis stora mängder bland de välbeställda. En historia från Romartiden berättar om när Cleopatra skulle övertyga Rom om att Egypten var rikt och mäktigt och stod i en klass för sig som inte gick att jämföra med något annat land. Cleopatra bjöd in Marcus Antonius och slog vad om att det hon skulle bjuda på skulle bli historiens mest exklusiva middag. Romaren var skeptisk när Cleopatra satt med tom tallrik och med bara en bägare med vin framför sig. Hon tog sedan den ena pärlan från två stora perfekt matchade pärlörhängen, krossade den, la den i vinet och drack upp det. Pärlan uppskattades vara värd motsvarande 1 875 000 ”ounces of silver” vilket i dag skulle kosta ca 10.000.000 USD. Antonius skall enligt historien ha avböjt sin del av middagen och medgivit att hon vunnit vadet.

Odlade saltvattenpärlor
I Japan i början av 1900-talet försökte man hitta ett sätt att odla fram runda saltvattenpärlor, alltså tillverka pärlor på konstgjord väg. Två japaner, Mise och Nishikawa, lyckades samtidigt var för sig hitta ett sätt att göra detta 1908. De enades och tog ett gemensamt patent på metoden 1908, ”Mise-Nishikawametoden”. Samtidigt hade en annan japan, Kokichi Mikimoto, en mycket driven affärsman, arbetat med samma sak. Mikimoto tog 1916 patent på en variant på metoden och efter flera turer hit och dit  köpte Mikimoto rättigheterna till Mise-Nishikawametoden.

Mikimoto och hans fru Ume provade sig fram med otaliga metoder. De provade det mesta som trä, lera, glas, metall m.m. De lärde sig bemästra konsten att odla saltvattenpärlor. Bästa resultat fick de när de lade in en rund kula av pärlemor i ostronen. Dessa pärlemorkulor kom, och kommer än i dag, från musslor i Missisippifloden som har ett mycket tjockt skal. Av detta skal tillverkar man de runda kulorna som sedan stoppas in i det japanska Akoya-ostronet. Hundratals andra japanska ostronodlare följde så småningom i deras fotspår, men de lyckades skickligt hålla sin metod hemlig utanför Japan.

Det har efteråt visat sig, vilket inte japanerna kände till, att man i Kina så tidigt som 500 f.Kr. visste hur man lade in små buddhafigurer i sötvattenmusslor för att få dem vackert täckta av pärlemor.

Genom skicklig marknadsföring lyckades Mikimoto få myndigheter, regeringar och hela världen att acceptera dessa odlade saltvattenpärlor som äkta. Det revolutionerade hela världsmarknaden och gjorde pärlor tillgängligt för en betydligt större grupp människor.

Luften gick ur marknaden för de naturliga och tidigare enda äkta pärlorna.
Det finns fortfarande vissa grupper som hävdar att de naturliga är de enda pärlor som kan påstås vara rikigt äkta, men i dag är det i stort sett bara samlare, araber och vissa religiösa sekter som handlar med naturliga pärlor. Världsmarknaden är helt dominerad av odlade salt- och sötvattenpärlor.

I mitten av 1900-talet producerade Mikimoto 75% av världens odlade saltvattenpärlor och metoden började sprida sig utanför Japan. Akoya-ostronet, som Mikimoto använde sig av kan bara producera pärlor upp till 10 mm. Han hade importerat större ostron till Japan, bl.a. s.k. South Sea Pearls, men omfattningen var inte tillräcklig för att möta efterfrågan. Större pärlor efterfrågades och i och med att kunskapen spred sig, började man nu odla pärlor i andra typer av musslor och ostron i större omfattning, även utanför Japan.

Musslor finns i flera hundra olika sorter. Förr fanns ännu fler, men vissa har dött ut. Olika musselsorter har olika storlek och färg på insidan av sitt skal, sin pärlemor. Det är avgörande för vilken storlek på kula som kan läggas i och vilken färg pärlan får. En liten pärla kan inte läggas i jättestora musselsorter då blir inte musslan/ostronet tillräckligt irriterad för att täcka den med pärlemor och för stora kulor kan inte läggas in i för små mussel/ostronsorter för då dör de. Endast en kula kan läggas i varje mussla/ostron. Lagret av pärlemor som musslan täcker kulan med är tunt som en finger nagel ungefär. Ju tjockare lager av pärlemor desto dyrare pärla eftersom det tar längre tid att skapa detta. Tiden som pärlemorkulan får ligga i ostronet varierar från 6 månader upp till 4 år och ju mer pressad marknaden blir desto vanligare blir det med tunnare pärlemorlager (nacre på engelska) på marknaden. Ibland syns t.o.m. kulan igenom om man tittar noga på de billigare pärlorna.

Japanerna lyckades hålla fast vid sin patent ett par decennier, till efter 1950, och lät andra länder tillverka efter avtal. Det var mycket strul fram och tillbaka innan man runt 1980, med Australien och Kina i spetsen, gjorde uppror mot japanernas kontroll. Man började odla efter eget tycke i sina respektive länder runt 1990. Japans monopol var över.

Under de 100 år som världsmarknaden har handlat med och marknadsfört odlade saltvattenpärlor har dessa vunnit starkt fäste som de finaste äkta pärlor som finns. De är rundare och glansigare än vad de naturliga pärlorna var/är, med några få, mycket exklusiva undantag.

Mycket har investerats av många i denna världsmarknad av odlade saltvattenpärlor. Kanske är det därför vi nu ser ett motstånd att acceptera nästa steg i utvecklingen, odlade sötvattenpärlor.

Odlade sötvattenpärlor
De senaste 20-30 åren har odlingen av sötvattenpärlor fullständigt exploderat. Kina är världsledande även om odling också sker på andra håll, t.ex. i USA. Japan har under denna period fått problem med sina musslor troligen pga. en kombination av överodling och nedsmutsning av vattnen. Det har gjort att de i viss utsträckning samarbetar med kineserna och delar med sig av sin kunskap mot att få vara med och utveckla bättre och mer lukrativa sötvattenpärlor. I Kina pågår just nu en enorm utveckling av metoder och tekniker vad gäller hur odlingen sker och hur pärlorna behandlas efter de odlats.

I dag finns finare odlade sötvattenpärlor än någonsin förr, och de är nu ett hot mot världsmarknaden av odlade saltvattenpärlor. Ju finare sötvattenpärlor som finns till en bråkdel av mycket snarlika saltvattenpärlor desto mer osannolikt är det att priset skall fortsätta vara 10 ggr högre för saltvatten-pärlorna.

Det vanligaste sättet att odla sötvattenpärlor i dag är att små bitar av musselkött från en annan mussla läggs in i musslan. Bara det faktum att man kan odla mer än en pärla i varje mussla är revolutionerande i sig. Sötvattenmusslan reagerar på detta musselkött som en inkräktare och täcker det med pärlemor, precis som saltvattenmusslan/ostronet. Skillnaden är att köttbiten skrumpnar ihop och täcks av ett tjockt lager pärlemor som gör att pärlorna blir solida, inte bara täckta med ett tunt lager motsvarande en fingernagel som på de odlade saltvattenpärlorna. Detta gör sötvattenpärlorna tåligare. En paradox är att dessa odlade sötvattenpärlor, i sin kemiska sammansättning och uppbyggnad, är mycket lika de naturliga saltvattenpärlorna.

Kineserna experimenterar mycket för att få fram bättre och större pärlor, samt pärlor med bättre lyster. Fortfarande är det just lystern i pärlorna som är det som gör att saltvattenpärlorna fortfarande anses finare. Saltvattenpärlorna har ett mineral som sötvattenpärlorna saknar som gör att de har en något mer regnbågsskimrande lyster. För att då kompensera detta och få fram mer säljande pärlor används alla möjliga knep och trix. Pärlorna slipas (de är ju solida), poleras, bleks, färgas m.m.

Det som avgör kvaliteten på pärlor är: lyster, hur runda de är, graden av ytliga skador eller märken, färgen och f.a storleken.

Sötvattenpärlor odlas också på andra sätt, bl.a. genom att en lite sämre, men solid pärla läggs in i en mussla igen. Den får därigenom mer pärlemor på sig och blir rundare med bättre lyster. Vanligen är de mer barocka pärlorna odlade med musselköttbits-metoden och de större rundare genom att ojämna pärlor polerats/tumlats till runda kulor som läggs in i en ny mussla.

En annan metod att få fram ovanliga, roliga och säljande form på pärlor är att man lägger in pärlemor i olika former t.ex. kors, hjärtan, plattor m.m. på samma sätt som man för 2500 år sedan gjorde buddhafigurerna.